Om föreningen

Föreningen har fått sitt namn efter Fatburssjön som var belägen där Fatbursparken ligger idag. Fatbur kommer av fornsvenskans fat: kläder, utrustningspersedlar, och bur: bod, och betyder enligt ordboken: hus eller rum, där man i äldre tider förvarade kläder och annan dyrbar egendom, förrådsrum, magasin och även skattkammare.

Sjön antas ha fått sitt namn från sitt under medeltiden rena och fiskrika vatten, men namnet kom nog med tiden att framstå som ett bistert skämt. Redan vid 1700- talets mitt betraktades Fatburen och området närmast däromkring som ett "problemområde". Runt sjön låg diverse småindustrier, ofta knutna till malmgårdarna, med mer eller mindre hälsovådlig verksamhet. Här hämtade man vatten, tvättade och kastade sina sopor. Här fanns även ett antal mer eller mindre sanktionerade avfallsreservoarer där i stort sett vad som helst kunde tippas - hushållsavfall, latrin, djurkadaver... Sjukligheten, inte minst i smittsamma mag-tarmsjukdomar, var utbredd och dödstalen höga hos traktens befolkning. Intrycket är att det blivit ett starkt eftersatt område som stadens styrelse under 1800-talet inte riktigt visste vad man skulle göra med.

 Efter det att Götgatan byggdes saknade Fatburen både in- och utflöde och var egentligen inte en sjö, utan snarare ett kärr. Vårt kvarter heter kännetecknande nog Dykärret Mindre. På 1800-talet låg Fatbursgatan vid strandkanten av sjön. Själva tomtområdet var bebyggt med små stugor och hantverkstäder. Ner mot stranden av sjön fanns repslagarbanor och en hel del industriverksamhet.

Det är i denna påtagligt efterblivna utkantsmiljö som den nya tidens kommunikationsmedel, järnvägen gjort sin entré. 1860 invigdes linjen Stockholm-Södertälje, två år senare var västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg färdig. Södra Station var slutstation fram till 1871, då sammanbindningsbanan till Stockholms Central invigdes. Man hade då fyllt igen Fatburssjön och anlagt stationsbyggnader och spårområde på dess plats.

Hur Björngårdsgatan fått sitt namn beskrivs i boken "Stockholms Gatunamn": Namn efter Björngården som låg i hörnet av nuvarande Sankt Paulsgatan och Björngårdsgatan. En björngård var en plats där man förvarade björnar, som fick deltaga i uppvisningar av olika slag, björndans, björnhetsning osv. Detta var i äldre tider ett mycket omtyckt folknöje.

Björngården har existerat i varje fall sedan 1620-talet. I mantalslängden omtalas nämligen Jacob Olsson i Biörngården. Björngården förvärvades 1637 av Christian Thum, kallad Comidianten i Biörnegården. Thum bedrev ocksåvärdshusrörelse här. Den traditionen fördes vidare av andra ägare och källaren Björngården blev efter hand ett av Södermalms mera kända värdshus. Rörelsen upphörde 1877 då huset revs.

Vi har månghundraåriga traditioner av bryggeriverksamhet i vårt kvarter vid stranden av Fatburssjön. På 1690-talet fanns här inte mindre än tre olika bryggerier/brännerier, ägda av brännvinsbrännaren Lars Andersson, bryggaren Nils Rase samt bryggaren Hindrik Bengt.

Under 1700-talet tillkom ytterligare ett bryggeri, på f d bokhållare Anderssons tomt på Björngårdsgatan, lika med nuvarande Brf Fatburens två tomter. Detta bryggeri ägdes av Jonas Åbrinck och köptes senare av ägaren till bryggeriet i hörnet av Högbergsgatan, Sven Roos. Det är inte osannolikt att vår källarlokal under Björngårdsgatan 16A, i synnerhet vår föreningslokal, kan ha byggts av antingen bryggare Åbrinck under 1730-talet, alternativt av Roos i slutet av 1700-talet. Det mesta vi vet om detta äldsta hus är vad som kan utläsas från själva källarens byggnadsdetaljer.

Efter några försäljningar avyttrades slutligen i juli 1862 de gamla små hantverksbryggerierna till den tyske bryggaren Dölling och hans kompanjon Simonsson. Grunden lades till det industriellt drivna framgångsrika Nürnbergbryggeriet, som skulle komma att dominera vårt kvarter under åtskilliga decennier, och var berömt för sitt högkvalitativa öl.

Samtidigt som bryggeriet grundades pågick uppförandet av husen Björngårdsgatan 16A och 16B. Bygglov hade beviljats till byggmästare Lars Berggren och mitt under pågående bygge såldes tomten vidare till byggmästare Johan Magnus Redtz.  

Det har tidigare funnits en uppfattning att husen byggdes som bostäder för tjänstemän inom Nürnbergbryggeriet. De uppgifterna, som antagligen grundar sig på det faktum att Dölling ägde husen en period i slutet av 1800-talet, har inte gått att få bekräftade från källorna. Husen byggdes utan någon koppling till bryggeriet och var hela tiden vanliga hyresfastigheter, och de boende i husen har haft högst blandade yrken med inga eller få anknytningar till någon bryggeriverksamhet.

Bryggeriet hade som mest över 150 arbetare anställda. Verksamheten fortsatte fram till 1916 då driften lades ner. Under krigsåren 1916-1918 användes lokalerna som soppkök till utspisning av behövande stockholmare. Fastigheten övertogs av Stockholms stad år 1918 och användes sedermera bl.a. till bostadslägenheter, kontors- och lagerlokaler, möbelmagasin, fryshusrörelse och andra små industrier fram till 1971. Lokalerna lämnades alltmer åt sitt öde och förfallet fortskred. Större delen av den gamla industrianläggningen revs 1981-82 för att lämna plats för Familjebostäders nya bostadshus, numera brf Dykärret Mindre 11. De industrilokaler som bevarades är idag (2017) ombyggda till bostäder, brf Bryggerihusen 14.

De sista åren på 1880-talet revs några äldre hus inne på våra gårdar, de ersattes med en ny byggnad med avträden och vedbodar samt ett nytt stall med vagnshus. De gamla gårdarna med stall, vedbodar och utedass står kvar till 1904. Nu händer det plötsligt väldigt mycket. Byggmästare Juhlin har köpt husen av bryggeriet och planerar ombyggnader som blir synnerligen genomgripande. En epok i husens historia är slut. Radikala förändringar stod nu för dörren. Stall och avträden på gårdarna revs. Allt skulle moderniseras och exploateringsgraden höjas! Några möjligheter att bo kvar kan knappast ha diskuterats. Samtliga boende måste flytta ut.

1904-1905 års ombyggnad innebar att man rev hela gaveln Björngårdsgatan 16B men behöll större delen av fasadpartiet mot Björngårdsgatan. I hörnet skarvade man ihop 16B med Fatbursgatan 2, och 16A fogades samman med ett helt nytt gårdshus. Man moderniserade och tog bort 1860-talets trapphus; både 16A och B får tidstypiska sekelskiftestrapphus.

1860-talets hus 16A och 16B med sina stora lägenheter var byggda för mer välbeställda familjer. Av 1901 års mantalsuppgifter framgår att åtminstone hälften hade piga (titeln har varierat, pigan har under vissa perioder kallats jungfru, under andra hembiträde, tjänarinna eller tjänsteflicka). Själva planlösningen även efter 1905, där de stora lägenheterna i gathusen 16A och 16B har separata köksingångar och jungfrukammare innanför köket, är ju tydlig nog. "Herrskapsdelen" har dubbeldörrar och rum i fil där kakelugnarna har påkostad utsmyckning, medan "tjänstefolkets avdelning" har dörrar och inredning av något enklare snitt. Fatbursgatan 2 och gårdshuset byggdes redan från början (1905) med mindre lägenheter och har aldrig haft separata köksingångar.

År 1920 bildades bostadsföreningen, senare bostadsrättsföreningen, på initiativ av några driftiga hyresgäster, bl.a. Gustaf Adolf Lewenhaupt som bodde i 16A. Föreningen genomförde många moderniseringar under 20-talet. I mitten av 30-talet hade husen mycket modern standard med centralvärme, varmvatten, wc, gasspisar och elektrisk belysning. 1932 ombildades föreningen till bostadsrättsföreningen och är därigenom en av Stockholms äldsta.

Tiden gick och underhållet sackade så småningom efter. Framåt 1980 var mycket förfallet i fastigheterna. Efter grundliga diskussioner beslöts om en genomgripande renovering. Renoveringsarbetet började i november 1984. Många måste evakueras under den mest intensiva byggfasen, från början av 1985 och framåt. Samtliga rörstammar för köksavlopp byttes ut, och nya rörstammar för toalett och dusch tillkom där det var nödvändigt. Vi schaktade upp 16A-gården med utnyttjande av samhällets stöd för skyddsrumsbyggande och lade dit betongkällare med förråd för fredstida användning. Den stora nedgången till källaren från 16B-gården byggdes nu, ett sätt att komma ner till skyddsrummet och föreningslokalen och få en bättre och bekvämare kommunikation mellan husen. Hela elsystemet byggdes om, med nya elmätare, elcentraler och ny belysning i källare och trapphus. Nytt golv lades i källaren, med ny tvättstuga, toalett, dusch och bastu. Elinstallationer i lägenheterna sågs över och kök- och hygienutrymmen kompletterades. Nödvändiga åtgärder för barnsäkerhet och handikappanpassning genomfördes. Ombyggnaden hade hög nivå på hänsyn och anpassning till varje familjs önskemål. Det beslöts också att ansluta föreningen till stadens fjärrvärmesystem. Vi drog in helt nya rörisoleringar och byggde en ny värmecentral i 16B-källaren. Trapphusen rustades upp och lägenhetsdörrarna brandförstärktes. Samtliga lägenheter rustades upp för att uppfylla byggnadsnämndens och lånemyndigheternas minimikrav. Efter några år av temporära boenden och även handgripliga insatser i form av grävande på gårdar och i källare stod så småningom våra fastigheter nyrenoverade och fina sommaren 1986.

Trafikverkets projekt byggandet av Citybanan påverkade våra hus och vår förening i hög grad under den första hälften av 2010-talet, med mycket buller, vibrationer och även sättningsskador, som dock i skrivande stund (2017) är åtgärdade. Husen står nu på pelare som är fast förankrade i berggrunden och sättningarna har upphört.

Mittemot våra hus på Björngårdsgatan lät 1875 änkedrottning Josefina bygga en ståtlig byggnad till minnet av sin man Oscar I. Josefina, född i Milano, var dotter till Napoleons styvson Eugene de Beauharnais och Augusta av Bayern. Hon förblev katolik och bidrog till uppförandet av den första katolska kyrkan i Stockholm 1837.

1859 blev Josefina änka och deras son Karl övertog tronen. För att fira 50-årsminnet av änkedrottning Josefinas intåg i Stockholm gjordes en riksinsamling 1873. Av pengarna lät hon bygga ett hus på Björngårdsgatan 25, som stod färdigt 1875. Byggnaden kom att kallas "Konung Oscar I:s minne" och var avsedd för änkor och ensamstående kvinnor av ståndet, oberoende av trosbekännelse. Meningen var att dessa kvinnor i byggnaden skulle finna ett gott och fridfullt hem.

För hemmets skötsel svarade nunnorna från de Katolska Elisabethsystrarnas orden. Religionsfrihet rådde och det fanns både en protestantisk och en katolsk bönesal, något som var mycket ovanligt på den tiden. Byggnaden övertogs senare av Stockholms stad. En skola för utbildning av sjukvårdsbiträden och undersköterskor inrättades. 1957 flyttade Mentalvårdsbyrån in i lokalerna. Byrån ägnade sig åt abortförebyggande och preventivmedelsrådgivande verksamhet. År 1987 bytte Mentalvårdsbyrån namn till Psykoterapiinstitutet, och sorterade under Stockholms läns landsting. Under 2010-talet har byggnaderna hyrts av Trafikverket som ställt hela huset på stödpålar och under det gjutit den betongtunnel som inrymmer Citybanan, invigd 2017. I skrivande stund 2017 finns ett beslut om att huset ska säljas